say it right

Egentligen är det konstigt vad vi bloggare behöver stå ut med…det känns inte som att vi kan leva vanliga liv ibland. Blondinbella är på semester och lägger upp bikinibilder på sig och får 500 kommentarer av massa elaka människor där 80 procent är negativa och säger att hon är fet och ful? uäääck, jag spyr på er som skriver dessa saker, varenda en av er. Och ingen är skonad känns det som. Vi som har mindre bloggar kanske och jag kunde inte bry mig mindre för att jag är kille och äldre men dessa unga tjejer i bloggosfären…jag blir riktigt jäkla rädd när jag ser vad som försiggår. Tycker alla dem borde ha kommenterar via facebook som kissie har…har sagt det till paow flera gånger.

Aja nu till något helt annat…tänkte prata om mig nu. Det här är min blogg. Jag pratade med en vän som i princip definierade mig på direkten. Hon sa att jag är driven och duktig men att jag är en sån person som kan behöva en liten spark i rumpan ibland…och det är sant….får jag inte den sparken så händer ingenting. När jag var yngre umgicks jag alltid med drivna människor och deras driv smittade av sig på mig och jag såg på ett sätt upp till dem. Idag gör jag det dem gjorde. Jag driver mitt företag och går på möten och har jobb på gång. Min karriär känner jag faktiskt att jag har stenkoll på.

Men i övrigt….jag har gett upp en väldig massa för att leva det liv jag lever idag. Det var år och dar sen jag dejtade på riktigt, jag har svårt att lita på folk och på något sätt har jag haft ett ”tunnelseende” och bara sett framåt och jobbat på karriären och inte sett något av det andra som hänt omkring mig. Någon som känner igen sig? Jag bor fortfarande hemma även fast jag sagt att jag ska flytta i över ett halvår. Jag går på visningar på fina adresser och rynkar på näsan åt lägenheter värderade på flera miljoner bara för att jag inte känner att de faller mig i smaken…Ibland känner jag inte ens igen mig själv i mitt umgänge, jag känner mig som ett barn och inser att det som hänt är att mina vänner mognat om mig. Jag är fortfarande typ 17 år liksom medan de bor tillsammans, lever vuxna liv och betalar räkningar och utvecklas. Jag är fortfarande en liten skitunge….nu är jag inte det men ni fattar. Det är så jag känner mig. En skitunge som har allt, borde jag kanske….nästan skämmas lite? Jag behöver en spark i rumpan för att komma igång, precis som jag behövde för flera år sedan när jag drömde om det imperium jagi dag skapat för mig själv. Jag vill såklart flytta hemifrån och leva ett självständigt liv på riktigt och jag behöver spräcka bubblan på riktigt och inse att jag inte kan leva i min lilla drömvärld hela livet. Jag måste våga ta steget fullt ut. Kanske ett uppslag för en ny bok? När man bokstavligt talat har en fot utanför boet men inte riktigt vågar flyga ut….är jag rädd? överväldigad? Kanske lite..men om jag är det klandrar jag inte mig själv. Det är läskigt när någonting är helt nytt. Men de senaste två åren har jag gjort saker jag bara kunde drömma om när jag var liten och självklart var jag stundtals rädd under resans gång. När ung & bortskämd hade premiär och jag såg mitt ansikte på TVn för första gången någonsin….i live sändning av Debatt (första gången jag var i göteborg) och skulle precis in och debattera med vuxna människor framför flera hundra tusen människor….När jag gick in på ett möte med mitt bokförlag för första gången med skisser och anteckningar och skule berätta varför just JAG skulle skriva en bok? Herregud…alla gånger jag stått upp för mig själv och fortsatt gå i motvind. Klart att jag varit rädd, men jag lovade mig själv för länge sedan att ingen någonsin skulle få stå i min väg och att jag inte skulle låta mig nerslås av någon.

Jag lyssnade inte på rädslan då och jag tänker inte göra det nu heller…aldrig i livet. Jag ringde min mäklare tidigare idag och bokade in två nya visningar i veckan. Dem ska jag gå på. Att börja ta mer ansvar hemma har jag redan gjort, det började jag med när jag skrev min kokbok….nu finns det bara ett sista steg kvar innan cirkeln är sluten på riktigt. Och det är flytten. Jag ska flytta till en egen lägenhet där jag ska bo…själv. Ingenting är omöjligt och även om jag känner mig lite ovis angående detta….tror jag på mig själv. Jag har min egen rygg. Jag litar på min magkänsla den här gången…som så många gånger förr.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *