Handen i fickan fast jag bryr mig

Jag sitter på ett café nära där jag bor och funderar lite…Över hur jag är som vän och hur jag fungerar liksom. Jag tror jag är en bra vän i grund och botten. Jag försöker finnas där så mycket jag bara kan, inte betynga folk för mycket med mina grejer (även om jag gör det ibland ändå), lyssna, förstå så mycket det går från min sida. Jag gör det bästa jag kan och försöker räcka till för alla. Alla som vill prata, som vill umgås, som vill bli min vän. Ibland ställer jag till och med upp för folk som jag vet pratar illa om mig just för att jag så gärna vill finnas till för alla. Dumt är det kanske, man det är så jag alltid varit.

I mitt privatliv är jag en känslomänniska. Jag går mycket på känslan för tillfället och tänker inte så långsiktigt så ibland tror jag att jag är knepig att vara vän med. Jag tänker inte steget längre innan jag gör saker och ibland får det konsekvenser. Ibland kan jag ställa mig på utsidan och se på något jag gjort och tänka ”hur fasen tänkte jag där egentligen?” och så vet jag inte alls. Jag undrar hur det är möjligt att någonting som jag inte hade en enda dålig avsikt med kan se så fel ut från utsidan. Det kanske även ibland kan se ut som att det ligger världens tanke bakom det hela men det gör det sällan, nästan aldrig. De gånger jag får mig en tankeställare är ofta när det är ”för sent” och andra människor uppmärksammar mig om det eftersom att jag gör det omedvetet. Det enda riktigt jobbiga är att det ibland kan handla om mina allra närmaste vänner som det då handlar om.

Om jag ska vara ärlig mot mig själv så tror jag faktiskt att jag på ett sätt tar dem för givet ibland, just för att jag faktiskt haft turen att ha en klick av samma vänner som jag känt sen innan mina tonår började. Dem har alltid hängt med, vi har vuxit upp tillsammans, firat högtider, skålat in otaliga nyårsaftonnar i varandras sällskap, gjort olika karriärer, utvecklats ihop. När folk frågar mig hur länge vi känt varandra säger jag alltid att vi känt varandra så länge jag kan minnas. För så känns det ju, man har känt varandra så länge som det spelat roll.

Just därför, kan det bli att man tar just dem vännerna för givet tror jag. Vänskapen blir som ett förhållande, ett giftermål där man varit ihop så länge att man inte längre gör någonting för att hålla magin uppe, hålla lågan vid liv och man hamnar i slentrian. Egentligen är det konstigt just för att man ändå varit vänner så länge. Man borde ju göra allting för att det inte ska kännas som ett dåligt förhållande ibland. Det är dem vännerna man ringer först när någonting stort händer, när propparna går hemma och man sitter i ett kolsvart rum, när man får ett erbjudande och undrar hur man ska göra, när tvätten är klar och man vill ha någon att prata med på väg till tvättstugan. Det är ju dem som är viktigast och även fast man vet det så blir det fel, så fel. 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *