Heaven is a place on earth with you

Sitter och smälter alla intryck från Bråvalla i helgen…vilken otroligt grym vistelse alltså.

Jag tycker om att gå ”all in” när jag gör någonting. Nu bodde jag inte på campingen dels för att jag har psoriasis och problem med hårbotten som gör att jag måste ha tillgång till vatten och vissa preparat för det och man vet ju inte hur det blir när man bor i tält och dels för att det tyvärr inte är helt tryggt för mig att göra det. Men jag hängde ju massa där hela tiden med mina vänner (och läsare haha) som var där och sprang runt och gick på spelningar.

Att stå på någon VIP-hylla hela kvällarna och dricka gratisöl och missa alla artister är inte riktigt min grej, bara för att säga att man ”var där”. Jag stod längst fram och skrek mig hes till Veronica Maggio i leriga kängor (som aldrig kommer få tillbaka sin glans igen, haha) och min pappas lysande regnjacka från 80-talet. Gick jag in på vippen någon gång var det liksom enbart för att hämta de av mina vänner som var där eller gå på toa typ. En festival ska upplevas på riktigt, med riktiga människor. Annars får det vara. Hänga ute på campingen och träffade nytt folk…jäklar vad mycket folk vi träffade alltså och inte för att vara sån men jag fick typ de finaste komplimangerna jag fått på länge under Bråvalla.

 Jag trodde inte direkt att folk skulle bry sig särskilt mycket om lilla mig när jag gled runt där på festivalen men det var verkligen helt galet mycket. Alltså nästan på den nivån så att folk (som ändå är vana vid att jag får mycket uppmärksamhet) reagerade på hur mycket det var. Så kul. Det betyder mycket för mig, inte uppmärksamhet för uppmärksamhetens skull men just att folk kommer fram och berättar om hur saker jag gjort och gör betyder mycket för dem. Jag hade ju ingen sån förebild när jag var liten, som visade mig att det var ok att inte vara som alla andra så det är ju helt bisarrt för lilla mig att få höra. Betyder sjukt mycket.

Men lite har ändrats genom åren. Komplimangerna är helt annorlunda idag än då…Inte för att jag inte tycker det är kul att få komplimanger om mitt utseende eller att jag är rolig eller så men det känns mer som ”riktiga” komplimanger när folk säger att de tycker om mina värderingar, den jag blivit genom alla åren de följt mig. Jag har ju vuxit upp framför folk känns det som. Eller när föräldrar kommer fram och säger att de tycker det är ”skönt” att deras barn har mig som förebild…Det är ju sånna komplimanger man bara kan drömma om att få och ja, det är det sista jag trodde någon skulle säga till mig när jag började med det här för flera år sedan.

Jag är så jäkla glad och tacksam för allt, alltså allt verkligen…för att jag får göra det jag gör och för att jag folk som tycker om mig! Jag hade ju ingen att se upp till när jag var yngre och saknade förebilder helt. Nu känns det som att jag får göra för andra, det ingen gjorde för mig och det är en så härlig känsla. Så ja, tack för det! Ni äger!

När vi gjorde oss i ordning för dag 1 på Bråvalla

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *