Öppet brev om näthat till Statsministern

Detta brev har jag nu skickat iväg till statsminister Stefan Löfven. Jag tror starkt på demokrati och tycker att invånarna i ett land alltid ska påverka sina politiker till aktion. Enda sedan jag var liten har jag skrivit insändare i tidningen, haft krönikor i skoltidningen på mellanstadiet och tagit alla chanser jag tagit för att nå ut och påverka. Det är inga konstigheter för mig att skriva ett brev till vår stadsminister. Jag förväntar mig ett svar och i längden en lagstiftning som ser på näthatet med öppna ögon.

Nedan kan ni se mitt brev:

Mitt namn är Daniel ”Paris” Afshinnejad och jag är 26 år gammal. Under min tid på denna jord har jag hunnit med att utbilda mig till socionom och de senaste fyra åren har jag jobbat en del inom media. Jag har jobbat med både TV och radio, lett galor och fått förmånen att göra väldigt mycket roligt. Genom åren har jag som du kanske förstår mött en hel del människor, framför allt väldigt unga människor. Som du säkert vet lever vi i de sociala mediernas tid där många människor använder bland annat twitter och instagram där de publicerar sina liv för allmän beskådan. Det är ofta positivt, kreativt och kul men jag anser att det finns en enorm baksida till detta, nämligen det näthat som väldigt många människor utsätts för.

Näthatet sprids likt en pandemi bland Sveriges unga och kryper längre och längre ner i åldrarna. Jag undrar när lagväsendet kommer att börja uppmärksamma detta och se till att konsekvenser finns för det hat som sprids dagligen. Sociala medier har blivit ett monster vi själva skapat men som vi inte längre kan hantera. Det spelar ingen roll om vi vet vem avsändaren av näthatet är, det finns inga reella konsekvenser att få för sitt tvivelaktiga agerande på internet.

I våras var jag ute på en föreläsningsturné tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting kallad ”Paris Pratar” där jag åkte land och rike runt och besökte skolor och ungdomar. Ungdomarnas ålder varierade men de flesta var mellan 15-19 år gamla. Jag mötte elever som inte visste hur de ska konversera med varandra i sociala medier, som inte visste vart gränsen går för kränkningar. Jag har mött elever som knappt vågat gå till skolan för att de känt sig mobbade och otrygga på grund av kränkningar de fått på sociala medier. Jag har mött lärare som inte har någon aning om hur de handskas med allt detta hat som flödar. Jag får flera gånger i veckan mail från barn som berättar att de överväger att ta livet av sig själva på grund av det hat de möter i sina egna sociala medier. Ibland mailar deras föräldrar mig några dagar efter, maktlösa för att de inte vet vad de ska göra, hur de ska kommunicera med sina barn. Många vuxna vet inte ens vad instagram eller dessa sociala medier är och upplever en enorm distans till sina barn. De känner sig maktlösa för att det inte finns något de kan göra. De vädjar om min hjälp. Det är inte så lätt att förklara att även jag känner mig maktlös i den här frågan. Att jag egentligen inte kan göra mycket för att hjälpa varken de eller deras barn. Det enda jag kan göra är att lyssna och trösta. Jag är trött på att lyssna och trösta. Nu vill jag hjälpa på riktigt.

Även jag har stött på min beskärda del av hat. Med 52 000 följare på instagram och en tydlig fot i bloggvärlden och mediebruset ser jag hatet varje dag. Hårt och rått. Både mot mig själv men ofta ser jag unga kalla varandra både det ena och det andra i mitt egna kommentarsfält på till exempel instagram. Ingen reagerar och ingen agerar. Jag har polisanmält näthat och förtal mot mig själv och andra så många gånger att jag tappat räkningen. Varenda gång har min anmälan lagts ner. Att veta att det inte hjälper att vända sig till staten gör en otroligt urholkad och cynisk som person och det stärker dessutom näthatarna i fråga. De vet om att lagen inte är tydlig. Även de yngsta nättrollen som inte är gamla nog att köpa energidryck på Pressbyrån vet precis vad det är de kommer undan med. En förslappad attityd kring denna fråga gör trollen ännu kaxigare, vetskapen om att de i princip kan skriva vad de vill och komma undan med det göder deras ego och trissar upp deras hatande. Glåporden blir värre. Hatet blir hårdare och råare.

Jag är trött på att möta hat och veta att det inte finns något jag kan göra. Jag är trött på att få mail från barn som mår dåligt för att de blir kränkta, jag är trött på att få mail från lärare som står maktlösa i en fråga de inte kan hantera, jag är trött på att få mail från oroliga föräldrar och veta att det egentligen inte finns något jag kan göra åt det. Jag vill inte lyssna mer, jag vill komma med handfasta rad, visa ”cases” där folk blivit dömda för sitt agerande mer än i något enstaka fall, visa att det finns hjälp att få och att hopp finns. Jag är så trött på att stå handfallen inför orättvisor.

Näthat tas inte på allvar av någon statlig organisation. Det finns inte reglerat i lagen att det är olagligt att hota folk via sociala medier, inte heller är det egentligen mot lagen att skriva nedsättande kommentarer om människor online. Jag skriver detta i egenskap av mig själv men jag gör det inte för min egen skull. Jag är idag vuxen och trygg i mig själv. Jag skickar dig detta brev i egenskap av varenda unge som någonsin känt sig otrygg i skolan på grund av hat, som vaknar upp med en klump i magen när de vaknar på morgonen för att de är rädda att kolla sin inkorg på mailen, för varenda förälder som behövt höra sitt barn gråta sig till sömns om natten. De förtjänar att få känna sig trygga, alla ovanstående människor.

Jag kräver att jag och mina medmänniskor ska känna oss trygga, även i cyberspace. Jag kräver att en nätombudsman tillsätts och att en tydlig lagstiftning utformas som tar avstånd från näthat och ser till att represalier finns för den som kränker, hotar och hatar andra på internet. Jag kräver en förändrad och moderniserad lagstiftning som erkänner den digitala era vi är mitt uppe i och en lagstiftning som anpassar sig och sina lagar efter denna moderna tid. Jag kräver ett polisväsende som tar denna typ av kränkningar på stort allvar och som har nolltolerans mot all typ av hat, vilket forum det än uttrycks i.

De unga är framtiden. I ungdomens år byggs den stomme som individer ska stå på hela livet. Att inte ta dessa röster på allvar eller att ignorera de fullständigt kan stå ett samhälle dyrt. Ingen tjänar på att vi ska ha en framtida generation människor som blivit emotionellt nedbrutna sedan barnsben. Problemet med näthat är att det inte kommer att minska, tvärtom kommer det att eskalera. I historien har vi märkt att det tar ganska lång tid innan människor får upp ögonen för att något är ett problem, ibland tar det alldeles för lång tid och det krävs att någonting hemskt ska hända. En tragedi som väcker alla, likt en kalldusch. Sverige har som tur är varit förskonat gällande tragedier kopplade till mobbning och kränkningar på internet. Kanske är det därför lagen inte är tydlig i frågan. Självklart hoppas jag att det aldrig kommer behöva gå så långt för oss och att vi är en nation i sorg när vi ser över lagstiftningen och öppnar våra ögon. Men då krävs det att vi agerar.

Bästa hälsningar

/ Daniel Paris Afshinnejad

10735224_304840086376351_624161090_n

blogstats trackingpixel

14 reaktion på “Öppet brev om näthat till Statsministern

  1. Hei Daniel. Dette er et nødvendig og viktig brev. Jeg håper Sverige tar dette på alvor, og at Norge går i deres fotspor. Jeg vil gjerne dele dette innlegget videre, men finner desverre ingen måte å gjøre dette på. Når man klikker på innlegget står det kun ”danielparis.se”, og ingen individuell link.

  2. Pingback: Daniel Paris “ta tag i näthatet nu inte sen!” |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>